Templestay

Sektmedlemmar eller personer med som känner sig stark förknippade med någon religion bör överväga en extra gång före de läser vidare.

Okej, då kör vi..

Det hela började en grå höstdag i en mörk korridor någon stans i Seoul, koreaner gick fram och tillbaka och jag kunde inte urskilja vad de ville mig. Jag ringde till templet för att boka fyra platser åt oss, efter många försök kom jag äntligen fram. En man sade åt mig "Please call 010-3426-6698", okej telefonnumret var inte så ruskigt men det passar bättre in i historien. När jag på flytande konglish sa att han skulle vänta så att jag skulle hinna ta fram ett papper för att skriva ner numret läste han upp sin vers igen. Efter cirka fyra uppläsningar hade jag fått fram en lapp och en penna..

Jag gjorde som han sade och ringde det andra numret, dock utan framgång. Jag ringde tillbaka till den första mannen och frågade om jag kunde göra bokningen hos honom. Han svarade bestämt "Please call 010-3426-6698". Då sade jag att de inte svarade varpå han sade "Please call 010-3426-6698". Jag försökt på koreanska beställa våra biljetter och då fnissade han lite och sade "Please call 010-3426-6698".

Det vara bara att gå in till datasalen som jag stod utanför och hämta Soyoon för att låta henne boka våra platser. Hon pratade glatt med mannen och det verkade som om hon kunde tolka hans enformiga svar.

Platserna var bokade och jag var minst sagt orolig, man skall vara försiktig med andra religioner. Se bara på mellanöstern, jag tror det är något religiöst bakom deras krigande.

En ännu gråare höstdag träffades vi utanför tunnelbane stationen i Anam för att bege oss till busstationen.

Regnet öser ner utanför busstationen

Det var jag, Bettina, Caitlyn och Thi-Kim. Niklas dök också upp fast utan bokning och var lite fundersam om han skulle få ett rum på templet. Jag sa bara "Please call 010-3426-6698".

Efter en stund kom vi fram till busstationen som verkligen var en av de största jag någonsin sett. En koreansk man försökte få oss att ta en senare buss men vi var säkra på vilken vi skulle ta så vi sade bara obsoyo 없어요 och gick och vår sista måltid. Vi gick till Lotteria, koreanska Hesburger (finska Mc Donalds), för att äta vår sista bit kött före 22 tuffa timmar ute i vildmarken.

Väl i bussen visade det sig att templet låg en bit längre ut än vad jag hade uppskattat eller kanske buss chauffören körde oss någon annan stans. Vad vet jag.

Han släppte av oss i en lite by där vi fick ta en taxi för att komma fram, taxi chauffören skrattade glatt åt min förklaring och trampade gasen i botten. Långa ord på koreanska blir oftast lite fel, typ; bud... ...dhisttemplet.

Efter en två timmars resa som kändes som en timme (jag sov på bussen) var vi framme vid templet. Inte en själ så långt ögat kunde nå. En hund tog emot oss och det skulle senare visa sig att den här hunden pratar koreanska, eller åtminstone förstår. Vi blev ledda till templet där vi fick göra tre bugningar åt Buddha. Hunden hade dock hämtat sin matte före den tog oss till templet.

Efter att vi slängts in i denna nya religion, inte för Thi-Kim dock för hon är buddhist fick vi en uppsättning traditionella kläder så att vi skulle bära i alla tillfällen utan undantag. Vi fick dock ha våra egna rockar på oss samt mössor och sånt. De ville inte att vi skulle frysa, man kan ju fråga sig varför.

En rysk munk kom och tog hand om oss, han pratade flytande engelska och koreanska så han kunde berätta massor om att vara munk och om buddhism.

Vi gick igenom de väldigt stränga reglerna, inget pratande i matsalen, sängdags klockan 9 och så vidare. Inget heller något ätande mellan måltiderna så vi var lite förvånade då hundens matte tog fram en påse räksnacks åt oss. Det var kanske en fälla för att se om vi kunde följa reglerna, jag föll genast dit. Ina påstod att de var gästvänliga men jag vill påstå att hon är lite blåögd, hon är annars jätte snäll (hon bad mig skriva det i bloggen fast det förlorade lite sin innebörd nu då jag skrev det här också, nåväl..).

Vi fick mat och sedan var det dags för kvälls chantingen. Vi bugade och bockade en halv timme, sedan bar det av till meditationssalen.

Där skulle vi meditera 20 minuter, det var bara att tömma huvudet och sätta igång. Lättare sagt än gjort, tror jag löste mera problem än vad jag någonsin gjort förut på 20 minuter. Jag kunde helt enkelt inte sluta tänka på något.

Efter meditationen var det läggdags, fast vi hann med en kopp te före vi kröp ner i sängen. Sängen bestod av en en centimeters madrass som låg på golvet, kläderna skulle vi också ha på oss medan vi sov.

Klockan tre var det väckning, sedan begav vi oss till Buddha huset för morgon chanting. Efter det mediterade vi i en halv timme och så var det dags för mat igen. Maten var helt okej, fast väldigt enformig. Det var samma mat varje gång, jag misstänkte att mannen i telefonen var kock i templet.

Efter frukosten fick vi vara med om en te ceremoni, det var lika vått som då en femåring badar. Efteråt fick vi pröva på kalligrafi. Det var väldigt roligt fast jag igen fick bekräftat det som teckningsläraren så många gånger sade åt mig i lågstadiet och högstadiet.

Efteråt var det dags för äventyrets höjdpunkt, 108 bugningar. Mina ben var spagetti redan någon stans på bugning 60 eller så. Jag gjorde dock mitt bästa och klarade av hela ceremonin.

Efter det här fick vi ännu en gång njuta av maten i total tystnad.

Efter sista måltiden stötte vi på hunden och jag provade på svenska och engelska att få den att sitta ner. Ina skrattade åt mig och sade på koreanska att den skulle sitta och genast satt den sig ner. Sen visste vi inte vad vi skulle säga för den bara satt där och inte tyckte vi nu att den skulle behöva sitta där så länge till. Till sist lyckades vi på koreanska säga att den skulle gå iväg varpå den steg upp och gick. När jag sedan skulle visa att hunden kunde koreanska ville den inte alls, tror att jag inte riktigt fick betoningen rätt.

Sedan bar det av tillbaka till Seoul, den ryska munken följde med oss hela vägen. Han studerade nämligen koreanska i Seoul.

Väl framme vid bussterminalen tog vi farväl av munken och begav oss tillbaka till Anam. Vi gick genast och åt Indisk mat, Buddha hade inspirerat oss så mycket. Sedan gick vi till Coffee Bean för att återställa mängden gifter i kroppen med hjälp av en Café mocha frappe latte con panna grande.

Sist och slutligen var det en väldigt trevlig helg, lugnt och skönt. Jätte trevliga människor, omtänksamma och ödmjuka. Buddhism är inte som de andra religionerna utan mera som ett sätt att leva på. En av de mera sakliga religionerna, om jag får säga vad jag tycker.

Munk livet är nog ändå inte för mig, jag skulle sakna alla er för mycket. Som munk skall man nämligen bryta med allt och alla.

Sitt, sitt, sitt