I Seoul händer det något spännande varje dag men igår var lite utöver det vanliga. Jag hade planerat in en hike med några vänner men så frågade min Buddy om jag kunde hjälpa henne med en broadcasting grej. Det skulle filmas in en dokumentär om globaliseringen av Topokki.
Smart som jag är tog jag direkt reda på all fakta om inspälningen, allt förutom vem som stod bakom projektet och bestämde mig för att ställa upp på det här "studie projektet" eller vad det nu var. 11.50 träffades vi i Anam, Jag Barbara, Caitlyn och Seung mi. Därefter for vi iväg med en paketbil, mot vår första destination.
Jag var lite förvånad att skolans broadcasting gäng hade en bil och så fin utrustning och delade såklart med mig av den här upptäckten. Ni kan tänka er hur roligt de andra hade när de sa "du vet väl att det här är KBS, Koreas största broadcasting service, inte KuBS".
Nåja, roligare än så här kunde det väl inte bli. Väl framme vid det första Topokki stället beställde vi två sorters Topokki och en kimchi pannkaka. Vi blev filmade medan vi åt och drack, när vi gick fram till restaurangen och medan vi gick omkring på gatan. Topokki är förövrigt en sårts riskaka, en bit spagetti (0,5 cm till 1,5 cm i diameter) gjord av ris mjöl. Topokki finns i väldigt många olika former har jag nu lärt mig.
One down, three to go. Vi for vidare mot Hongdae och till en annan välkänd Topokki rafla, vi skulle alltså besöka Seouls fyra bästa Topokki restauranger. Efter det här lasset Topokki begav vi oss mot Gangnam, en bilfärd som tog nästan två timmar.
Väl framme fick vi presentera oss på koreanska och sedan avnjuta en till middag fylld av Topokki. Topokki, Topokki, Topokki, det började nästan komma ut genom örona. Vi åkte vidare mot vår sista restaurang. Den här restaurangen var den finaste och hade åtta olika Topokki att välja från. Här fick vi tre olika Topokkin som verkligen skilde sig från de tidigare ställena, både i smak och utseende. Efter maten fick vi efterrätt och började ana att dokumentären handlade om överviktiga västerlänningar, hur mycket mat kan man lura i dem.
Tolv timmar senare anlände vi mätta och belåtna tillbaka i Anam. Den här dagen kommer jag sent att glömma, så här roligt har jag inte haft på många år. Bilderna är på väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar